Kön gick från 800 till 200 på mindre än ett år – vad gjorde de annorlunda?

800 personer väntade på en höftoperation.

Mindre än ett år senare var de omkring 200.

Det låter nästan som en sådan där vårdnyhet där förklaringen kommer på nästa rad: fler operationssalar, stora extrapass eller ett rejält tillskott av pengar.

Men när Vårdfokus besökte ortopedkliniken i Sala var förklaringen en annan.

Personalen hade förändrat hur hela vägen genom operationen fungerade.

De började titta på allt runt operationen

På ortopedkliniken i Sala arbetar man med höft- och knäprotesoperationer. När kön växte började verksamheten gå igenom patientens väg genom vården – från förberedelser till operation och tiden efteråt.

Arbetssättet kallas EPOS, Enhanced Patient Optimization and Surgery.

En viktig del var att försöka göra mer innan operationsdagen.

Patienterna förbereddes bättre inför ingreppet. Information och planering strukturerades. Flöden mellan olika delar av verksamheten sågs över.

Men förändringen handlade också om själva operationsdagen.

I stället för att bara försöka operera snabbare tittade teamet på tiden mellan operationerna.

Vem gör vad?

Vad kan förberedas medan föregående operation fortfarande pågår?

Var uppstår väntan?

Vilka moment kräver faktiskt en läkare eller sjuksköterska – och vilka kan någon annan i teamet göra?

Små tidsvinster på flera ställen började tillsammans göra stor skillnad.

Fler operationer – utan ett berg av övertid

Resultatet blev att kliniken kunde genomföra betydligt fler operationer.

Enligt Vårdfokus minskade kön till höftprotesoperation från omkring 800 patienter till cirka 200 på mindre än ett år.

Det kanske mest intressanta är hur verksamheten beskriver förändringen.

Det handlade inte om att personalen plötsligt skulle springa snabbare.

I stället försökte man ta bort väntan, dubbelarbete och moment där operationssalen stod still trots att teamet var på plats.

Och det gjordes enligt Vårdfokus utan någon stor övertidssatsning eller extra statliga pengar.

Det betyder inte att modellen automatiskt skulle ge samma resultat på varje klinik.

En ortopedisk operationsverksamhet har andra förutsättningar än exempelvis en akutmottagning, psykiatrin eller en vårdcentral.

Men principen är intressant:

Ibland kanske problemet inte är hur hårt människor arbetar – utan hur arbetet runt dem är organiserat.

Personalen fick vara med och förändra arbetet

En annan detalj sticker ut.

Förändringarna verkar inte ha varit något färdigt koncept som bara lades ovanpå verksamheten.

Olika yrkesgrupper deltog i arbetet med att hitta flaskhalsar och förändra flödet.

Det låter självklart.

Den som varje dag väntar på en ledig sal, letar efter utrustning, gör om samma administration eller ser patienter fastna mellan två delar av vården vet ofta ganska exakt var tiden försvinner.

Men den kunskapen används inte alltid när nya arbetssätt bestäms.

I Sala blev den en del av lösningen.

Det här är kanske den roligare vårddebatten

Svensk vård diskuteras ofta i termer av vad som saknas.

Personal. Pengar. Vårdplatser. Tid.

Och mycket av den kritiken är befogad.

Men det finns också verksamheter där människor förändrar något och faktiskt får ett mätbart resultat.

De historierna är värda att titta närmare på – inte för att låtsas att samma lösning fungerar överallt, utan för att förstå vad de gjorde annorlunda.

I Sala blev resultatet i alla fall svårt att missa.

Från omkring 800 personer i kö till cirka 200.

På mindre än ett år.

Nu vill vi höra de andra exemplen

Vad har ni förändrat på din arbetsplats som faktiskt gjorde vården bättre – för personalen, patienterna eller båda?

———

Källa
1. Vårdfokus, 25 augusti 2026 — Reportage från ortopedkliniken i Sala om arbetssättet EPOS och arbetet med att korta kön till höftprotesoperationer.